It never really began, but in my heart it was so real

Igår var jag på puben. Skulle gå dit med en kompis, men han blev sjuk. Så jag gick dit ensam. Jag gillar att gå ut utan sällskap ibland. Dricka pilsner, titta på folk, kanske komma i samspråk med någon kul typ. Dessutom hade jag samma lördag förra året i minnet. Det var en väldigt rolig kväll. Mycket folk, mycket kul folk. Det var det kvällen jag först blev bekant med Leendekungen. Mycket möjligt en av de roligaste kvällarna jag haft på reddan. Så det fanns själ för mig att gå dit i hopp om att gårdagen skulle bli lika lyckad. Men det fanns en anledning till att jag inte ställde in när min kamrat blev sjuk. En flicka.

Kanske kan man säga att det började i somras. Under dagarna på balkongen lade jag då och då märke till en tjej som bodde i huset mittemot. Söt tjej, tänkte jag då och så var det inte så mycket mer med det. Jag fortsatte se henne ibland under hösten. Hon kunde komma eller åka iväg på cykel när jag satt här vid skrivbordet (jag har skrivbordet vid fönstret), eller så gick hon förbi när jag satt vid köksfönstret och åt. Sådär som man ser grannarna i kvarteret ibland. Men det fortsatte ungefär som på sommaren, jag konstaterade att hon var snygg och så var det inte mer med det. Men ju längre hösten led, desto mer började jag inse att jag nog faktiskt började bli intresserad av henne på allvar. Riktig fart tog det för några veckor sedan när de sågade ner buskarna vid cykelstället på gården. Kanske för att jag då började se henne oftare. När buskarna försvann blev de som gick förbi helt enkelt mer synliga, för tja, det var inga buskar i vägen. Hon var het, hade en stil på kläder och hår och liknande som antydde god smak och ja, hon väckte mitt intresse helt enkelt. Jag började med tiden känna att fan, jag måste försöka komma i kontakt med henne på något sätt. Se om det finns något intresse tillbaka. Jag visste bara inte hur.

När buskarna tagits ner hade jag också noterat vad hon hade för cykel, och förra veckan fick jag ett infall. Jag skrev ett meddelande och lämnade i hennes cykelkorg en kväll. Det var nog ganska torrt och onödigt försiktigt formulerat. Jag hade antagligen tjänat på att agera mindre på infall och tänka igenom formuleringarna lite noggrannare, särskilt hade nog presentationen av vem jag var kunnat göras betydligt bättre. Öppningsraden är jag dock fortfarande ganska nöjd med "Du vet nog inte vem jag är, eller så vet du det. Jag heter Nicklas och bor i huset här mittemot...".
Huvudbudskapet var hur som helst att jag sett henne på gården ibland, att jag tyckte hon verkade intressant och hade stil som antydde god smak (första tanken var att skriva het istället för intressant, men att kommentera någon utseende det första man gör känns ju bara sunkigt, särskilt som hon enligt mina gissningar är några år yngre än vad jag är), och frågan om hon skulle vilja gå ut och ta ett par öl någon gång. Hon kunde ju höra av sig om hon var sugen, skrev jag.

Det hela var ett enormt steg utanför min bekvämlighetszon. Jag brukar inte göra sådant. Men ibland måste man göra saker man inte riktigt vågar. När jag gick och la mig den natten var jag upprymd. Över att ha vågat, men också över att jag snart skulle veta.

Förmiddagen efter när jag såg henne gå ut till cykeln där hon skulle hitta mitt meddelande, då blev jag så nervös att jag slängde mig ner på golvet för att inte synas i fönstret. Det kanske var dumt gjort. Det bästa hade kanske varit att synas vid fönstret, kanske vinka när hon tittade upp mot det. Men jag kunde inte riktigt styra över det, det bara hände. Pulsen var redan då hög, och när jag bara någon minut senare hörde porten öppnas och någon gå uppför trappan dunkade hjärtat hårt i bröstet. Hårdare än på väldigt länge. Fast det var inte hon. Det var någon granne som kom hem, för snart hörde jag en dörr öppnas och stängas och sedan var det tyst i trappen. Men hon hade fått både min mailadress och mitt telefonnummer utöver att jag nämnt vilken lägenhet jag bodde i, så det var nog bara en tidsfråga innan hon skulle höra av sig tänkte jag. Visserligen intalade jag mig själv att hon antagligen inte skulle vilja, kanske inte ens skulle höra av sig, men försök övertala ett drömmande hjärta om det.

Kanske var det redan från början en fåfäng förhoppning. Men ibland måste man få ha sådana också. Jag flög inte, men jag kastade mig ut. Jag försökte. Jag vågade. Jag gav mig själv en chans. En chans oändligt mycket större än om jag fortsatt tråna utan att agera.
Och jag fick i alla fall känna något. Kanske inte det jag velat känna, men något. Hjärtat som dunkade hårt i bröstet den där morgonen, kittlingen i magen och senare den svåra besvikelsen. Något.

Kort sagt gick dagarna utan att jag hörde något. På sätt och vis är det jobbigare att inte få svar än att få det svar man inte vill ha. För så länge man inte får svar när man ändå ett hopp. Ett hopp som river och sliter bara för förvandlas till besvikelse varje dag som det där sms:t eller samtalet eller mailet eller brevet inte kommer. Under de här dagarna började det också slå mig att shit så skulle jag ha formulerat mig, den låten skulle jag ha citerat, så skulle jag ha skrivit. Så länge svaret inte kom, och även om jag rent intellektuellt visste att svaret aldrig skulle komma, fortsatte jag slitas mellan hopp och förtvivlan och bråddjup ångest.

När en vecka hade passerat kunde jag konstatera att hon inte ville träffa mig. Att tystnaden var ett nej. Fast hoppet ville ändå inte dö, inte helt. Vid det här laget visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Ett nej är ett nej och den principen håller jag helig, men samtidigt ville hoppet inte överge mig helt och kunde jag verkligen ge upp så lätt? Jag kunde inte finna på råd, och mitt ängsliga pophjärta plågade mig. Hur skulle det uppfattas om jag lämande ett till meddelande? Skulle det vara charmig ihärdighet, creepy stalkertendenser eller bara tragiskt? Efter att ha rådgjort med en god vän landade vi i att jag skulle go for it. Det skulle bli ett avslut för oss båda, och jag skulle nog gräma mig mer för att inte ha försökt än vad jag skulle göra över att ha försökt och misslyckats. Antingen ville hon träffa mig eller så ville hon det inte, och det värsta som kunde hända var att jag skämde ut mig.

Så den natten fick hon ett nytt meddelande i cykelkorgen. OK, tystnadens budskap har gått fram. Jag förstår. Men skulle du ändra dig så kommer jag vara på Red Brick från cirka 22:30 på lördag. Innan jag gick ut med det gjorde jag även ett tillägg där jag bad om ursäkt om hon tagit illa upp av meddelandena, samt att det här var det sista och att hon aldrig skulle höra av mig igen om hon inte själv ville det. Jag skrev meddelandet på utsidan av ett kuvert. Nervös över att hon inte skulle bry sig om att öppna det om meddelandet legat i kuvertet.

Sedan var det bara att invänta lördagskvällen. Det blev ett par nervösa dagar. Jag sov dåligt, hade dålig aptit även om jag var hungrig. Det var knappt att ens rödvin och popmusik var nog för att lugna mitt ängsliga hjärta. Jag visste att chansen att hon skulle dyka upp var liten, men det var det där hoppet. Det som vägrade slockna, som eldade på fantasier om vad jag skulle säga när hon dök upp, vad vi skulle prata om, det som fick mig att tänka ut samtalsämnen, skämt att flika in om det uppstod pinsamma tystnader, frågor att ställa och svar på frågor jag kunde tänkas få. Jag visste att hon antagligen inte skulle komma, men en del av mig ville det så mycket att jag lurades att tro och hoppas.

Så kom lördagskvällen, gårdagskvällen och strax efter tio promenerade jag iväg till puben. Antingen ville hon träffa mig eller så ville hon det inte. Jag satt kvar till stängning. Hon dök aldrig upp.

Jag blev besviken förstås. Även fast jag någonstans visste att hon inte skulle dyka upp hade jag ändå närt en förhoppning om att hon skulle göra det. Hon ville det inte. Jag går hel ut ur det, men jag kan inte neka till att det känns. När jag kom hem spelade jag både Whirlwind och No Time For Us. Det går nog inte att sakna det man aldrig haft, men det går att sakna drömmarna om det man aldrig fick. Det är nog lite där jag befinner mig nu, eller egentligen har befunnit mig sedan jag insåg att jag inte skulle få något svar på mitt första meddelande.

I mitt sista meddelande lovade jag att aldrig höra av mig igen, och det tänker jag hålla. Ett nej är ett nej, och tydligare kan ett nej inte bli om det så ropas i tiotusen megafoner. Men jag kommer nog alltid att undra, vad tyckte hon att hon hade att förlora på att dyka upp? Det värsta som hade kunnat hända var att vi avskydde varandra, det bästa som hade kunnat hända var... tja, det lär vi väl aldrig få veta. Och i alla andra fall hade vi i alla fall druckit öl och snackat skit en kväll, och det är ju inget dumt sätt att fördriva en lördagskväll.

Men, alla har rätt till sina egna val. Jag går hel ut ur det. Det kommer säkert gå lite upp och ner ett tag, men i slutändan är jag stol över att jag vågade. Jag vågade lämna min bekvämlighetszon, jag vågade chansa, jag vågade ta risken att bli besviken och risken att göra bort mig. Det är bättre att våga och förlora än att fega och alltid undra vad som kunde ha blivit. Det här var uppenbarligen inte menat att bli, men jag gav det ett försök och jag vågade utmana mig själv. Jag vågade lämna mitt mysiga kuddrum av tyst trånande där jag blivit sittande så många gånger. De tjejer jag varit intresserad av men inte vågat ta kontakt med är många. Nu vågade jag. Det gick kanske inte vägen, men att jag vågade är en vinst i sig. Särskilt på det sättet jag vågade.

Som ett slut på historien är det dock lite typiskt att jag idag av alla dagar höll på att springa på henne. Det har hänt väldigt sällan, så gott som varje gång jag sett henne är när hon gått förbi på gården. Men så idag, av alla jäkla dagar, när jag klev ur bilen efter att ha varit med morsan och farsan till Maxi då ser jag henne på trottoaren. Jag såg henne bara en kort stund, sedan fixerade jag blicken rakt fram och skyndade in i porten. Jag borde agerat annorlunda. Kanske skulle jag lett och nickat som hälsning. Men nervositeten och rädslan tog överhanden. Jag visste inte vad jag skulle göra, fick någon sorts mild panik, agerade utan att tänka. Men redan så fort porten slagit igenom bakom mig ångrade jag mig. Varför log jag inte åtminstone? Varför fick jag det att se ut som att jag undvek henne? Jag insåg att jag antagligen hade gjort bort mig. Jag skulle ha lett och nickat igenkännande. Där dog min allra sista chans. Där försvann den sista skärvan av det som aldrig började.

Men jag går som sagt hel ut ur det. Jag gav det ett försök, det bar inte, men jag gjorde vad jag kunde och jag är stolt över att ha vågat. Någon dag kommer jag träffa någon jag blir jättekär i och som blir jättekär i mig, och då kommer jag kanske vara glad över att hon aldrig dök upp. För hade hon gjort det, då hade jag kanske aldrig träffat den jag blir jättekär i.

Så jag var på puben igår. Utan sällskap. Nu vet nu varför.